Funktionen får form
DEN FÖRSTA STRÖMLINJEFORMADE VOLVON - PV36, ELLER CARIOCA - FRÅN 1935.
1930
Efter det positiva mottagandet av PV651 på taximarknaden var nu tiden mogen att presentera en större taxi.
I mars introducerades Volvos två första 7-sitsiga modeller, TR671 och TR672. TR stod för trafikvagn. Chassit, som var detsamma som på PV650/651, förlängdes. Från och med nu kom Volvo-modellernas beteckningar att skilja mellan person- och taxibilar.
Sedanvagnarna tillhörde PV650-serien, där siffrorna angav att det var en 6-cylindrig bil för fem passagerare.
Taxibilarna tillhörde TR670-serien, där siffrorna angav att det fanns plats för sju personer. I augusti presenterades en ny personvagn, PV652, som var en mer exklusiv variant av PV651. Invändigt var instrumen-tering och framstolar annorlunda, exteriört var bakskärmarna längre och rundningen av bakfönstret mer accentuerad. Den viktigaste förändringen gällde bromssystemet, där hydrauliska bromsar installerades.
Priset för bilen var 6 900 kronor. 1930 köpte Volvo sin motorleverantör, Pentaverken i Skövde. Dessutom köpte man fabriken på Hisingen, som dittills ägts av SKF. Personalstyrkan uppgick till några hundra personer.
1931
Till följd av den internationella ekonomiska krisen sjönk bilförsäljningen i Sverige. Volvo behöll dock sin marknadsandel på 8%. General Motors, som hade en sammansättningsfabrik i Stockholm för Chevrolet, anklagade Volvo för att inte tillverka en svensk produkt. Volvo räknade då fram att i genomsnitt 90% av försäljningsvärdet stannade inom landet. Från och med nu började Volvo annonsera ut sina bilar som "de svenska bilarna".
Under året introducerades TR673 och TR674, som var en utveckling av de tidigare TR-modellerna med bl a längre och bredare kaross. Volvo lämnade för första gången utdelning till aktieägarna.
1932
I januari gjordes en del viktiga förändringar på personvagnsmodellerna. Motorns cylindervolym ökades till 3 366 cc, vilket gav effekten 65 hk vid 3 200 varv/min. Växellådan ändrades från 4-växlad till 3-växlad, men med synkronisering på tvåan och trean samt frihjul. Tanken var att minska bensinförbrukningen med upp till 20% vid landsvägskörning.
I maj hade Volvo levererat 10 000 vagnar alltsedan starten 1927. Av dessa var 3 800 personbilar (1 000 4-cylindriga och 2 800 6-cylindriga) samt 6 200 lastbilar.
1933
I augusti presenterades de nya modellerna PV653 (standard) och PV654 (lyx). Chassit liknade i stort PV651/652, men enligt amerikansk modell hade det förstärkts med ett kryss på mitten. Karossen var för första gången i helmetall.
Nu fanns också möjligheten att välja mellan träekerhjul och stålekerhjul, båda avtagbara. Fälgarna var mindre, 17" mot tidigare 19", vilket gav bilen ett modernare utseende.
Instrumenten satt samlade framför föraren och ett handskfack med lock introducerades som nyhet. Motorn var fempunktsupphängd och hade gummiisolering mot chassit.
Mycket arbete lades ned på att få en tyst vagn, bl a ljudisolerades väggen mellan motorn och kupén.
En stor nyhet var en fallförgasare med luftfilter och insugningsljuddämpare. Motoreffekten var densamma som tidigare.
Exteriört kunde man lätt se skillnaden på de båda modellerna genom att lyx-modellen hade speciella baklyktor och dubbla signalhorn.
1934
På våren introducerades en ny serie 7-sitsiga taxibilar, TR675-679, som utseendemässigt var mycket lika PV653/654. Modellerna såldes också som chassier med olika utrustningar på två olika långa hjulbaser. Försäljningsmålet för 1934 var 3 000 bilar, vilket man nästan lyckades nå. Årsförsäljningen blev 2 984 bilar, varav 775 exporterades.
1935
Detta år hände mycket på Volvo. Den stora nyheten var PV36, "strömlinjevagnen".
PV36 var tydligt USA-inspirerad. Motorn var dock densamma som i de "konservativa" modellerna, men växellådan saknade frihjul. Bilen hade delad vindruta, täckplåtar över bakhjulen, inbyggt bagageutrymme och rymlig kupé. Vikten var 1 660 kg.
Man lade ned stor omsorg på att göra bilen bekväm, och baksätet var bredare än i tidigare modeller. Bilen var 6-sitsig - tre personer fram och tre bak. PV36 var tänkt som en relativt dyrbar lyxmodell. Priset var 8 500 kronor. Därför lade man upp en serie om endast 500 vagnar, vilket visade sig vara riktigt eftersom det tog lång tid att sälja dem. Smeknamnet på PV36 var Carioca, kanske därför att en sydamerikansk dans på modet just hette Carioca.
1935 presenterades också PV658/659 som var en ren efterföljare till PV653/654. Motorhuven hade ändrats och för första gången satt en "grill" framför kylaren. Även nya taximodeller, TR-701-704, presenterades. Ändringarna var relativt obetydliga exteriört, men motorn var större och utvecklade över 80hk. 1935 introducerades Volvoaktien på Stockholms fondbörs.
1936
Parallellt med PV36 hade en enklare och billigare modell utvecklats. Den fick beteckningen PV51, och möttes av ett oerhört intresse. Visserligen var den dyrare än de flesta motsvarande konkurrenter, men för denna första "folkbil", som dess-utom bar det kvalitetsförknippade namnet Volvo, var köparna villiga att betala några hundralappar extra. PV51 var inte lika extrem i linjerna som PV36, men hade ändå samma karaktär.
Karossen var smalare, med hel och plan vindruta. Bakpartiet och dörrarna var nästan identiska med PV36 och reservhjulet i bagageluckan fanns kvar.
Motorn var också densamma, effekten var 86 hk. Detta tillsammans med vikten på 1 500 kg gjorde PV51 mycket snabbare än tidigare modeller. Men på vissa punkter var PV51 förenklad nästan på gränsen till det godtagbara. Den hade t ex bara en vindrutetorkare, inga armstöd och klädsel av billig kvalitet.
Priset, 5 800 kronor, lockade trots allt många köpare och försäljningen gick bra.
1937
I början av året kom PV52 som var rikligare utrustad än PV51. Den hade t ex dubbla solskydd, dubbla vindrutetorkare, elektrisk klocka, fjädrande ratt, värmeanläggning med defroster, kraftiga signalhorn, uppfällbart ryggstöd, läslampa i baksätet och armstöd på alla dörrar.
1937 blev nytt rekordår för Volvo. Personbilstillverkningen ökade till 1 804 bilar, däribland den 25 000:e bilen sedan starten, en PV52.
1938
I mars kom PV51 Special och senare även PV52 Special. De nya färgerna ljusblått, maroonrött, ljusgrönt och svart med flera olika inredningskombinationer introducerades.
1938 var första året som Volvo presenterade nyheterna på hösten. Så gjorde amerikanarna, och Volvo ville nu visa att man "hunnit ikapp".
Nyheterna för året hette PV53 och PV54 som standardmodeller och PV55 och PV56 som lyxmodeller.
Frampartiet hade smalare motorhuv och spetsigare form på grillen. Strålkastarna var förlängda och kylarprydnaden fungerade som handtag för motorhuven. För första gången fanns en liggande hastighetsmätare.
För taxiägarna presenterades PV801 (med mellanruta) och PV802 (utan mellan-ruta). Modellen fanns också i chassiform (PV810), då med längre axelavstånd.
Karossen hade rundade former och ett djärvt V-format framparti.
Båda varianterna var åttasitsiga (förare samt sju passagerare, varav tre på fällbara stolar).
1939
Inför andra världskriget ställdes bränsleförsörjningen på sin spets. Ett alternativ till bensin blev gengas, som framställdes med hjälp av träkol. Volvo började redan på våren tillverka gengasaggregat, vilket gav ett stort försprång gentemot konkurrenterna. Försäljningen kom igång cirka sex veckor före alla andra tillverkare.
Under året bestämde Volvoledningen att börja till-verka en ny personbil som kunde ersätta PV53-56. Ett utkast var klart i september, men någon serietillverkning blev det inte eftersom krigs-utbrottet satte stopp för all privatbilism.
IVAN ÖRNBERG ANSTÄLLDES 1932 FÖR ATT BLÅSA NYTT LIV I VOLVOS BILMODELLER. ÖRNBERG HADE TILLBRINGAT HELA SITT LIV INOM AMERIKANSK BILINDUSTRI INNAN HAN PÅ ASSAR GABRIELSSONS FÖRFRÅGAN FLYTTADE HEM TILL SVERIGE OCH VOLVO. 1932 BÖRJADE ÖRNBERG SOM TEKNISK DIREKTÖR FÖR PERSONBILARNA. HANS AMERIKANSKA ERFARENHETER VISADE SIG SNART I EN NY MOTOR, SOM ANVÄNDES I 1935 ÅRS MODELLER. PV36, CARIOCA, VAR ÖRNBERGS VERK. |
